Månskugga

Månskugga

Månskugga är en av de mer kända ritualtrance grupperna i Norden. Alla fem medlemmarna skapar låtar, vilket gör deras utbud och stil unikt. Men också med påföljden att alla gillar inte allt de tar fram.

Historia

Månskugga föddes under den stora årliga häxceremonien i Dalarnas urskog – en natt då dimman låg låg över myren och månen stod så klar att slöjan mellan världarna sades vara tunnare än någonsin. Eldarna brann i cirklar mellan uråldriga tallar, trolltrummor svarade varandra genom skogen och skallror höll takten till hjärtats dova rytm.

De kom från olika bakgrunder men alla bar de på samma längtan: att förena ritualens kraft med trancens pulserande extas. När nattens ceremoni gick in i sin mest stilla fas började en av dem jojka lågmält, nästan som en viskning mot mossan. En annan svarade med en lång, svävande ton. En tredje lät trumman falla in, mjukt men obevekligt. De andra häxorna i cirkeln tystnade. Något rörde sig i skogsbrynet.

Det var då de förstod att deras samklang inte bara var musik – den var en kallelse.

Sedan dess vandrar ryktet om Månskugga genom landet. Deras Ritualtrance skiftar mellan eterisk vila och hetsande upptrappning. Vissa säger att deras texter innehåller fragment av verkliga besvärjelser så att man antingen bör lyssna med skyddscirkel dragen eller med någon som kan övervaka lyssnaren.

Medlemmar

Nattbris – Den Eteriska
Måreld – Den Extatiska
Skymningsrot – Den Jordbundna
Dimkrona – Den Drömlika
Slöjvisk – Den Förbjudna

Stilarna

Nattbris – Den Eteriska
När Nattbris leder en låt blir Ritualtrance nästan viktlös. Hennes stycken är långsamma, svävande och fyllda av rymd. Rösten ligger högt och mjukt, som om den inte helt har bestämt sig för att tillhöra denna värld. Naturens ljud får stort utrymme – vind, vatten, avlägsna viskningar. Det är hennes musik som spelas i meditation, i vila, i återhämtning. Men ibland upprepar hon en ton en gång för mycket… och något i skogen svarar.

Måreld – Den Extatiska
När Måreld står i centrum förändras pulsen. Hennes låtar börjar ofta djupt och långsamt, men bygger gradvis upp till hetsande rytmer. Trolltrumman är central – hjärtslag som växer till drivande trans. Det är hon som för in den rituella kraften. I hennes kompositioner finns ett tydligt crescendo, nästan som en ceremoni i flera steg. Publiken märker hur andningen förändras. Hur kroppen vill röra sig.

Skymningsrot – Den Jordbundna
Skymningsrots musik är rotad i marken. Hon arbetar med organiska rytmer, skallror, knäppande trä, fotsteg, lågmälda körer. Hennes låtar känns som om de föds ur mossa och rötter. Tempot är ofta medel, gungande snarare än drivande. Hennes Ritualtrance är jordnära, trygg – men alltid med ett underliggande eko från något som rör sig under ytan.

Dimkrona – Den Drömlika
Dimkronas verk är mjuka, långsamma och hypnotiska. Hon skapar ljudlandskap där gränsen mellan ton och brus suddas ut. Synthar ligger som dimsjok och rösterna vävs samman till nästan ordlösa klanger. Det är i hennes stycken som slöjan känns som tunnast – inte genom kraft, utan genom stillhet. Lyssnaren vet inte när låten började, eller när den egentligen tog slut.

Slöjvisk – Den Förbjudna
När Slöjvisk leder är det alltid en risk. Hennes låtar innehåller tydligast de besvärjande fragmenten – rytmiska upprepningar, nästan som kodade ritualer. Tempot kan vara oväntat – ibland långsamt och hotfullt, ibland snabbt och maniskt. Hon bryter mönster, skapar obehag, lägger in skiftningar som känns avsiktliga. Det är hennes kompositioner som gett upphov till varningarna. Hennes låtar sägs inte bara spelas – de sägs genomföras.